reebee

Igår var en hektisk dag. Började alldeles för tidigt efter alldeles för lite sömn. Men det är ju värt att gå upp för att komma ut i stallet. Blev en 2,5 timmes-ridtur genom de halländska skogarna, bättrade på mitt skavsår som jag fick häromdan. Yeeey!

Hann precis hem för att äta lite lunch och sen bar det av direkt till jobbet där jag hade sett fram emot ett lugnt kvällspass och kunna redigera klart mitt första Vårrusinslag.
Jo, tjena. Istället blev det presskonferens eftersom polisen gripit en man som misstänks ha spärrat in en kvinna i en sextortyrkammare (som den kallats i vissa media) här utanför Halmstad. Gissar att många inte kunnat undgå den historien vid det här laget?

Jag älskar pulsen som uppstår när sånna här grejor händer. Ok, det där kanske låter helt fel - det är naturligtvis en riktigt ruskig historia. Men när man kallas till en presskonferens sent på eftermiddagen så vet man att det är nått stort på gång och då får man en helt annan press på sig att prestera och det fort. Måste ju hinna få in det i sändning och samtidigt göra det förståeligt för tittarna.

Satt och hetsåt frukt och hinkade te när jag redigerade. Fint sätt att hantera stress, tur att det inte finns glass på jobbet haha.
Efteråt är urladdningen total. Det är även först då man hinner smälta allt. Det är på något sätt först då man inser vad man faktiskt rapporterar om...

En fin vän hörde av sig sent igår och undrade om jag var ok.
Vilken underbar omtanke :)
Tror att man på nått vis måste lära sig att koppla bort om man jobbar som journalist, annars skulle man inte bli långvarig i den här branschen. Tror detsamma gäller de som jobbar på sjukhus, brandkår och polisen. Annars skulle man gå under.

Men skulle jag säga att det inte berör mig skulle jag ljuga...