reebee

Ja, nu har jag tagit steget...nu är vi anmälda jag och Lapszus.
Klockan 07.00,  sjunde juli - 070707 går starten.
Har hört att siffran sju ska bringa lycka, så bättre förutsättningar att debutera än så kan vi väl knappast få.

Var och provred Pontiac idag, han skötte sig bra. 
Postlådor och vattenpölar var läskiga och han studsade lite i galoppen, men vad kan man kräva av en femåring?
En riktigt söt liten häst vars ryttare hade oturen att bryta fingrarna på ena handen när hon hopptränade förra veckan. Missar nästan hela tävlingssäsongen nu..trist.
Men Pontiac måste vänjas vid tävlingssituationer, nu får jag tävla lite istället. Redan nästa helg förhoppningsvis...om jag får ledigt från jobbet bara.

Midsommar har varit bra, mysigt ute i Dunker. Imorrn bär det av mot Kalmar igen, önskar att jag inte behövde åka dit riktigt än.
Har haft några sköna, välbehövliga lediga dagar nu, mer avslappnad än såhär går det knappast att bli?
Va i Flen häromdan och hälsade på Berra, vi umgicks bara han och jag - grillade, promenixade och kollade på film, allt kändes som förr, vi hade så himla kul.
Mycket skratt, flumm, flams och trams.
Det var med en konstig känsla i magen jag åkte därifrån...och den har dröjt sig kvar.  Jaja, allt  får ett svar såsmåningom.

Driver omkring här i linné, jag söker någon sorts egen livskvalité.
Ingen människa ser mig men en dag som den här känns det bra.
Jag vet jag måste göra min grej, spelar ingen roll vad folk säger mig.

Det är nu eller aldrig, det är allt på ett kort.
Att det är nu eller aldrig gör steget för stort.
Det ser ut som jag får vänta för evigt för att få nånting gjort.

När ska jag leva mitt liv för mig, gör dom saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv och fånga dom drömmar jag vill nå,
så när kommer jag leva mitt liv för mig?

Svaret är NU.

...drygt en vecka sen examen.
Och nu är det verkligen över på riktigt.
Examensdagen var känsloladdad, jag var otroligt lycklig och glad, samtidigt som jag var sorgsen och ledsen.
Det var ju den här dagen som jag kämpat för i tre år...det var därför jag flyttade till Kalmar från första början.
Känslan av att vara klar och känna att det dags att ge sig ut i världen och se om vingarna bär var otroligt skön, samtidigt skrämmande.
Å andra sidan var det jobbigt...alla vänner sprids för vinden, hela gemenskapen vi haft i tre år kommer aldrig att återskapas.
Inte konstigt att kvällen avslutades med ett gråtkalas.
Tror inte jag riktigt kommer att inse att MeP04 inte längre existerar förrän i höst då ingen kommer tillbaka.

Tre år i Kalmar har gått fort.
Tre år av skratt, gråt, sorg, lycka, frustration, längtan och glädje.
Jag kom hit med pirr magen, nervös, förväntansfull och nyfiken på vad som väntade.
Nu har jag samma känsla igen...vad som händer i höst går inte att förutspå.

Slutet på en era....innebär början på en ny....spännande