Konsten att ha en dålig dag
Alla vaknar väl på fel sida ibland. När man är sjukt oinspirerad till att gå upp, inte känner för nånting och helst av allt bara skulle vända på sig och sova bort resten av dagen.
För mig är de här mornarna lyckligtvis ovanliga även om de varit fler än vanligt på senaste.
Imorse var en sån morgon. Jag ville för allt i världen inte gå upp trots att jag sovit längre än vanligt och borde ha varit utvilad. Inte blev det heller bättre av att det var grådassigt väder utanför. Jag kände mig verkligen som en tjurig barnunge när jag klev upp med mungiporna neråt samtidigt som hela kroppen trotsigt skrek "vill inte, vill inte, vill inte!"
Ibland kan ett sånt här uppvaknande förstöra hela dagen. Och konstigt nog kan jag bli på ännu sämre humör när jag faktiskt inser att jag vaknat på fel sida eftersom jag inte tycker att det är min grej att vara på dåligt humör.
Jag tror jag vaknar på fel sida när jag haft många funderingar som snurrat i huvudet och mycket som inte hunnit bearbetas.
Hur andra löser felsidevaknande vet jag inte, vissa kanske tycker det är skönt att prata av sig, andra kanske går runt som små åskmoln och tar ut sin irritation på andra.
Jag brukar försöka grabba tag i det som gnager mig och resonera fram och tillbaka med mig själv. Det här brukar fungera som bäst när jag är utomhus så för det mesta kickar jag ut mig själv på en promenad. Så även idag.
Halvvägs ner till stranden hade kugghjulen i huvudet börja snurra. Idag tänkte jag på just det här med dåliga dagar. Att man måste tillåta sig ha sånna ibland, för utan dem skulle man heller inte uppskatta de bra.
Då skulle allt kännas mediokert. Jag tänkte även på att det faktiskt är helt okej att erkänna att man saknar nån och att det är tillåtet att känna vemod över sånt som gått förlorat och aldrig kommer bli detsamma. Man är inte svag för det. Jag tänkte också på att man aldig kan ersätta en pusselbit med en annan, svårt att försöka trycka ihop bitar som inte passar. Man måste ge det lite tid. Ja, jävlar i min låda så flummigt.
Men flummigt är bra och tänka i bilder är roligt. Halvvägs tillbaka hem hade mungiporna börjat peka uppåt och dessutom hade solen börjat krypa fram i grådasset.
Så det här var inte bara konsten att ha en dålig dag, utan även konsten att förvandla den till en dag som i slutändan känns helt okej...
För mig är de här mornarna lyckligtvis ovanliga även om de varit fler än vanligt på senaste.
Imorse var en sån morgon. Jag ville för allt i världen inte gå upp trots att jag sovit längre än vanligt och borde ha varit utvilad. Inte blev det heller bättre av att det var grådassigt väder utanför. Jag kände mig verkligen som en tjurig barnunge när jag klev upp med mungiporna neråt samtidigt som hela kroppen trotsigt skrek "vill inte, vill inte, vill inte!"
Ibland kan ett sånt här uppvaknande förstöra hela dagen. Och konstigt nog kan jag bli på ännu sämre humör när jag faktiskt inser att jag vaknat på fel sida eftersom jag inte tycker att det är min grej att vara på dåligt humör.
Jag tror jag vaknar på fel sida när jag haft många funderingar som snurrat i huvudet och mycket som inte hunnit bearbetas.
Hur andra löser felsidevaknande vet jag inte, vissa kanske tycker det är skönt att prata av sig, andra kanske går runt som små åskmoln och tar ut sin irritation på andra.
Jag brukar försöka grabba tag i det som gnager mig och resonera fram och tillbaka med mig själv. Det här brukar fungera som bäst när jag är utomhus så för det mesta kickar jag ut mig själv på en promenad. Så även idag.
Halvvägs ner till stranden hade kugghjulen i huvudet börja snurra. Idag tänkte jag på just det här med dåliga dagar. Att man måste tillåta sig ha sånna ibland, för utan dem skulle man heller inte uppskatta de bra.
Då skulle allt kännas mediokert. Jag tänkte även på att det faktiskt är helt okej att erkänna att man saknar nån och att det är tillåtet att känna vemod över sånt som gått förlorat och aldrig kommer bli detsamma. Man är inte svag för det. Jag tänkte också på att man aldig kan ersätta en pusselbit med en annan, svårt att försöka trycka ihop bitar som inte passar. Man måste ge det lite tid. Ja, jävlar i min låda så flummigt.
Men flummigt är bra och tänka i bilder är roligt. Halvvägs tillbaka hem hade mungiporna börjat peka uppåt och dessutom hade solen börjat krypa fram i grådasset.
Så det här var inte bara konsten att ha en dålig dag, utan även konsten att förvandla den till en dag som i slutändan känns helt okej...
Kommentarer
Trackback