Jag är bra på att vara själv - men usel på att vara ensam
Plötsligt är den där. Klumpen i halsen.
Som växer sig större och gör det svårt att prata. Det bränner bakom ögonlocken och kylan sprider sig i kroppen som frost en höstnatt. Jag vet inte om det är hormoner eller något annat som gör det men ibland känner jag ett sånt himla stort behov av att gråta.
Känslan kommer med jämna mellanrum och går inte över förrän jag bölat ansiktet rödmosigt och näsan snorig...då är det som en tyngd lyfter från hjärtat.
Är det nån mer än jag som är så? Hur som helst nu har klumpen kommit och gått i över en vecka men inga tårar än...sjukt jobbigt.
Inte blir det bättre av att jag känt mig totalt oinspirerad idag och att jag kände mig så sjukt ensam när jag klev in genom dörren till lägenheten. Det är en känsla jag verkligen avskyr. Jag har ett behov av att vara själv ibland och tycker att det är väldigt skönt, men att känna sig ensam är inte samma sak. Jag har en finfin familj och underbara vänner som ger mig mycket glädje, skratt och värme men alla har de någon annan de sätter först. Ibland skulle det kännas skönt att få vara någons nr 1.
Min största rädsla är nog att jag kommer åldras själv och dö i min ensamhet och att ingen kommer att sakna mig förrän brevbäraren larmar om att ingen tömt min postlåda på en månad. Fy fan.
Så där ja, där kom det några tårar. Nu är det nog med självömkan.
Som växer sig större och gör det svårt att prata. Det bränner bakom ögonlocken och kylan sprider sig i kroppen som frost en höstnatt. Jag vet inte om det är hormoner eller något annat som gör det men ibland känner jag ett sånt himla stort behov av att gråta.
Känslan kommer med jämna mellanrum och går inte över förrän jag bölat ansiktet rödmosigt och näsan snorig...då är det som en tyngd lyfter från hjärtat.
Är det nån mer än jag som är så? Hur som helst nu har klumpen kommit och gått i över en vecka men inga tårar än...sjukt jobbigt.
Inte blir det bättre av att jag känt mig totalt oinspirerad idag och att jag kände mig så sjukt ensam när jag klev in genom dörren till lägenheten. Det är en känsla jag verkligen avskyr. Jag har ett behov av att vara själv ibland och tycker att det är väldigt skönt, men att känna sig ensam är inte samma sak. Jag har en finfin familj och underbara vänner som ger mig mycket glädje, skratt och värme men alla har de någon annan de sätter först. Ibland skulle det kännas skönt att få vara någons nr 1.
Min största rädsla är nog att jag kommer åldras själv och dö i min ensamhet och att ingen kommer att sakna mig förrän brevbäraren larmar om att ingen tömt min postlåda på en månad. Fy fan.
Så där ja, där kom det några tårar. Nu är det nog med självömkan.
Kommentarer
Trackback