Som att dansa jenka...

You're like a rock that I push up a hill
Knowing it will tumble right back down again
Like a man who walks agains the stream
He never quits, I'll never quit


Man tycker ju att jag borde känna mig själv vid det här laget. Att jag borde veta att det aldrig, aldrig är enkelt. Det är jobbigt när man vaknar upp med känslomässig baksmälla. Hur kunde jag lura mig själv att tro att det skulle vara lätt den här gången?
Tidigare har jag kunnat släppa när jag flyttat och bytt stad, men hur fan ska jag göra nu? Byta världsdel? Det är som att dansa jenka ungefär, för varje hopp framåt så hoppar man ett tillbaka. Det positiva är väl att man såsmåningom hoppar tre steg framåt på en gång.

Det fina med att den här baksmällan kom nu är att jag faktiskt är hemma bland familj, hästar och hundar. Kärlek på hög nivå och många skratt. Solen hjälper också den till att kurera med sin värme.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback